Bring it on!

Nej det får bli ett inlägg till.

Kände att hjärnan plötsligt fick syre när jag i en av kommentarerna till förra inlägget (också publicerat idag) påminde mig om upptäckten att det är så många “måsten” som fanns förr som helt enkelt inte finns längre. De har liksom luckrats upp, vittrat samman och försvunnit.

På ett sätt kan jag ibland känna att det är lite “gulligt” när jag själv börjar sjunga frihetssånger och så försöker jag lugna ner mig lite och inte börja gasta för full hals om vilka vi är egentligen. Det blir så överdrivet tänker jag när mitt hjärta plötsligt börjar dansa vilda danser.

Men fasen tänker jag nu.Bring it on!

Jag är USEL på att anpassa mig. Jag har alltid varit skitdålig på det. Alltid haft något av en ilsken rebell precis under ytan. Jag ser jättesnäll ut, jag lovar. Blond och vän och blåögd. Ser ut som om jag konstant var redo att sätta blomsterkransen i håret och dansa runt midsommarstången. Men jag är nog egentligen en rätt tjurig typ ändå.

Och det handlar om “måsten”. Och normer. Och sanningar. Och alla som skall gå på led. Här i den här gruppen av människor gör vi si och här i den här gruppen gör vi så. På den här arbetsplatsen gäller de här reglerna och när man ska in i det här systemet så gäller det här. Ordningsregler och byråkrati och allt roligt, fritt och härligt är förbjudet. Allt jobbigt och omänskligt skittråkigt är kotym. För att det ska VARA SÅ. Och vän av ordning finns precis överallt och blänger på en. Ajabaja, två minuter för sent. Har du tappat kortet till stämpelklockan? Alla skall hjälpas åt, samarbete och social kompetens är A och O.

Men varför i helsike då? Varför skall vi alla hjälpas åt när livet för de allra flesta i Sverige 2017 har förvandlats till ett futtigt, ensamt och hysteriskt ensidigt slaveri från morgon till kväll? Som avslutas med hjärnblödning serverad till pensionen som vi sparat pengar till hela livet, för det är ju DÅ vi ska börja leva. Allt annat är ju bara en transportsträcka?

Jag undrade redan när jag var liten varför man måste gå upp när det är mörkt ute, gå ut när det är askallt och gå och lägga sig när det är som roligast. Jag undrade varför alla barn måste gå ut i kylan i spöregn med rätt kläder för väder och gå i långa led och frysa så tänderna hackade. Varför alla barn måste ner i en bassäng på 17 grader och lära sig simma när de skakade av rädsla och läpparna var lilablå. Eller varför man skulle sitta inne i klassrummet när det var sol ute. Eller varför man skulle gå på lektioner i skolan hela veckorna när det enda man fick med sig var de stökigaste eleverna i klassens höga röster och lärarnas lama försök att få tyst någon gång. Eller varför man skulle plugga kemi när man ville bli journalist. Eller varför mamma och pappa skulle jobba hela dagarna och sen vara trötta och griniga. Och alla vuxna pratade om ekonomi och allt de skulle göra sen. Ingen levde här och nu och alla var tämligen ointresserade av miljöfrågor, som i mitt barnahjärta verkade vara det absolut viktigaste. Ingen planet, inget liv tänkte jag.

Vuxna är RIKTIGT konstiga. Och de pratar om RIKTIGT konstiga saker.

Och det sjuka är att det tycker jag fortfarande. :)

Man måste faktiskt ha ett heltidsjobb, ett hus med skyhöga lån på, gå upp när det fortfarande är mörkt och gå till jobbet och stämpla in sig. Man måste göra karriär, ha en perfekt gräsmatta, verka deltagande på jobbmöten, ha en torktumlare och tvåbilsgarage. Man måste springa på löpband på gymmet trots att man aldrig kommer fram. Man måste anlägga trädäck och ha krukor på med pellargoner från Blomsterlandet. En webergrill av högsta kvalitet. På den måste man grilla haloumiost och grönsaker om det är 2015, för det är inne. Och alla ska ha en Michael Korrs väska när de går i nian och titta på House of Cards på Netflix, för man blir så FRUKTANSVÄRT glad av den serien. De är så vänliga och mysiga de karaktärerna, man känner verkligen hur hjärtat fylls med glädje och kärlek när han slänger ut den unga journalisten framför ett tåg, som om hon vore ett köttben till hunden.

Och så ska vi ha hela våra liv i mobiltelefonen också så att vi slipper umgås med våra barn som är totalt iPadförslavade. De tittar på karaktärer hela kvällarna som alla lider av en regredierad form av ADHD samtidigt som de slickar i sig söndersockrade produkter som ALLA barn måste få äta för att må bra. Sen går barnen ut i solen med mörka ringa ringar under ögonen med spastiska steg mot en skola som kräver koncentration och uppgivet suckar när barnen gömmer sig på toaletterna istället. Men det går säkert över. SEN.

När vi har klarat av allt idiotiskt som samhället ser som en lyckad väg för oss alla att leva våra liv. Glöm inte att rösta när det blir val. DIN röst betyder något. Och lyssna på nyheterna, varje dag. Det sägs så mycket allmännyttigt där. Inget repetativt eller förfärligt alls. Det gäller att hänga med! I allt fantastiskt som vårt samhälle skapar åt oss. Det förtjänar vi.

Jag vet inte. Jag borde så klart skärpa mig nu. Nu kommer alla förnuftiga argument. Du måste väl tjäna pengar och vara på väg någonstans? Tänk på dina barn, de måste ju få samma förutsättningar som alla andra. (Ja, det verkar jättelockande). Frihet är bara en barnslig dröm. Att bli vuxen handlar om att ta ansvar. Att ta ansvar är att se till att du gör precis som alla andra. Så att det inte blir bråkigt och krångligt.

Så här. Jag är FÄRDIG med måsten och normer. Jag finner tio gånger mer tillfredställelse i husbilen med skogen inpå knuten. Jag är färdig med att anpassa mig efter oflexibla arbetsgivare som drivs av vinstintressen på både personalens och miljöns bekostnad. Jag är färdig med ett system som driver människor till vansinne av konsumtion och tv-tittade. Jag är färdig med skolor som problematiserar minsta avvikelse från barn med stora personligheter och vilda hjärtan.

Ska du inte bidra till välfärden Cecilia?

Högst tveksamt.

Jag tänker bidra till universum och meditera över dess oändliga mysterium. Jag tänker låta det barnsliga vilda i mitt hjärta sjunga tills jag dör. Jag tänker andas mod i mina barns själar tills de förstår att de bara genom att finnas redan är framme och alltid har varit det och jag tänker aldrig någonsin släppa tron på att det som viskar om vad det är att vara människa EGENTLIGEN är SANT. Är det ett val? Ja OCH nej. Tro mig, jag har försökt. Länge och idogt. Duktig som tusan. Och höll på att dö på kuppen.

Jag är en känslig människa. Tydligen inte lika avdomnad och stark som alla andra. Kan inte filtrera bort och döva mig på något tillräckligt effektivt sätt för att kunna vara med. Jag VILL inte vara med. Så jag går helt enkelt min egen väg. Med Björn vid min sida och mina älskade barn tätt tryckta mot bröstet. Hur jag än försökt har jag inte lyckats anpassa mig. Eller jo det har jag. Jag kan göra grimaser som liknar leenden och nicka instämmande fast jag inte menar det. Men jag DÖR inombords.

Så jag tänker leva NU. Inte SEN. Inte när jag har skrapat ihop tillräckligt med mod för att sätta gränser, då blir det aldrig av. Jag får skita i om jag känner mig modig eller inte. Jag gör det ändå. Det är min rättighet. Och jag säger som Russel Brand i en intervju. Det är inte en rättighet som någon kan GE mig. Den är ingen annans att ge. Den TAR jag. Den är min. För att jag FINNS.

Lev och låt leva!

Vad är bäst och vad är sämst?

Här om kvällen när vi stannade över natten vid en parkeringsplats vid ett vackert område i Nacka, så dök det upp ett nyfiket par som var ute på en kvällsjoggingtur. Jag stod utanför husbilen i mörkret med svag belysning och stekte köttbullar åt barnen på vår stekhäll som vi köpt nyligen. Kan verkligen rekommenderas. Vi lagar SÅ mycket god mat på den och det är ljuvligt att kunna stå ute och laga mat så länge det inte hällregnar eller vräker ner snö.

I vilket fall så kom de spontant fram och ställde en massa frågor och ville titta. Den mest spännande frågan var kanske, “Vad är bäst och vad är sämst”. Björn svarade att närheten till naturen och känslan av att ständigt vara på semester var bäst. Men sen när han skulle komma på vad som var sämst blev det tyst. Och det är faktiskt intressant, varken jag eller Björn kan hittills komma på något som är riktigt dåligt.

Och beror det på att inget är “dåligt”? Nej, det handlar snarare om att fördelarna är så stora att det som möjligtvis skulle kunna vara negativt känns så futtigt att det knappt är nämnvärt.

Folk undrar om trängseln, i min värld är det jättemysigt att jag får vara så nära de jag älskar mest, barnen är små och bryr sig inte, tvärtom tycker de att det är mysigt att vi är nära varandra. De har tillgång till oss på ett nytt sätt. Av självklara anledningar är det också mycket lättare att ha överblick på situationen. När jag bodde i huset med tre våningar kommer jag ihåg att jag sprang som en galning upp och ner för trapporna och försökte städa, tvätta, få ungarna att sluta bråka och laga mat på olika våningar samtidigt. Då ringde det på dörren… Så där höll det på. Bra kondition fick jag, men en stressad hjärna.

Självklart är det inte kul att tömma toaletten och vi tjatar konstant på barnen att de ska göra nummer två i servicehuset och inte i toaletten. Det tar lite tid, men det blir bättre och bättre. För dålig lukt… Inte kul.

Logistiken var från början lite trevande, men eftersom vi har en personbil också har vi hittills inte stött på några problem som vi inte kan lösa.

Tvätt har varit lite av en issue också. Egentligen borde det inte ha behövt vara det, men på campingen vi står har de något avloppstrubbel i tvättstugan, vilket gör att det inte luktar fräscht där inne. Jag har märkt att om jag torktumlar så är det som att luftiinsläppet i torktumlaren tar med sig av den doften och så luktar kläderna svagt avlopp sen. Björn säger “gammalt”, jag säger “avlopp”. :)

Jag kanske är överkänslig, men jag har helt enkelt köpt en tvättlina och hänger min tvätt i skogen bakom eller på galgar utanför husbilen. Och det är också mysigt. Älskar tvätt som fladdrar i vinden.

Och hunden då? Hur går det med hunden då? Jo, vi har såklart tagit bort alla mattor eftersom han inte är rumsren. Nu har ju jag inte haft hund i hus/lägenhet, så kan ju inte jämföra, men jag tänker att det är extremt nära dörren när jag märker att han är på gång. Och har han gjort något inne, så märker jag ju det direkt.

Ja, alltså man kommer på en massa krux och smarta grejer längs vägen. Och en del osmarta saker också. Då gör man om och gör rätt nästa gång.

Vi vurmar ju för det minimalistiska och har tänkt oss för ganska mycket när vi handlat saker. Vi försöker tänka att det ska höja livskvaliten och vara praktiskt/ekonomiskt. Några saker är också av mer estetiska skäl, men de får ju hållas på ett minimum, eftersom de av naturliga skäl inte får plats. Exempel på förstnämnda är stekhällen, ett ihopfällbart bord med tillhörande stolar och två solstolar. Alla de inköpen har redan varit guld. Exempel på mer estetiska saker är fårskinnsfällar, buddastatyer eller doftstickor från Rituals.

Ja, alltså jag vet inte. Det känns på något vis ointressant och lite futtigt att skriva om det praktiska med husbilslivet. Vi får många frågor om det, men jag känner att det som verkligen är spännande är vad som händer på ett djupare plan hela tiden. Till exempel att få upptäcka att jag är mer fäst vid vår husbil än jag någonsin varit av ett hus eller en lägenhet. Den känns liksom som en kompis, som ett liv. Den bär så många värden som jag mer och mer bottnar i.

Jag trodde nog också att det skulle börja kännas mer som vardag efter ca 2 månader, men det gör inte riktigt det av någon anledning. Det känns som ett äventyr. Jag känner mig friare och mer levande. Lyckligare faktiskt. Och när vi svänger in i villakvarter och ser alla stora hus, så finns det ingenting som känns mer lockande än att få bo kvar i husbilen. Jag försöker leta efter den där känslan av att vilja slå mig ner igen i en lägenhet men drabbas av akut tristess bara vid tanken.

Jag vill fortsätta få gå och lägga mig och höra regnet smattra mot taket och se stjärnorna genom takluckan. Jag vill stå vid husbilen och laga mat utomhus i täckjacka. Jag vill ha skogen runt omkring och se på när mina barn blir jagade av en taxvalp med fladdrande öron. Jag vill se Björns vackra ansikte när jag vaknar och känna doften av nybryggt kaffe.

Och så vill jag röra mig. I mitt hus med hjul.

Om jag får vara HÄR eller inte.

Nu har vi bott i husbilen i ca 7 veckor. Det är längre tid än en semester. Och jag inbillar mig att det händer något efter cirka en månad på samma ställe. Jag tycker mig ha upplevt det när jag varit på semester utomlands lite längre tid någon enstaka gång. Man liksom slutar känna det som om det är en semester och mer som om man bor där, blir en del av kulturen. Flyter in i landskapen och möten med människor på ett annat sätt. Man hittar affärerna, börjar få referenspunkter och en lunk.

Och på samma sätt börjar det kännas med husbilen nu. Man har liksom hittat en lunk med rutiner, börjar känna sig alltmer hemma med hur saker fungerar. Städrutiner, rutiner för handling, matlagning, tömning av toa, gråvatten, påfyllning gasol och färskvatten etc. Vi har ju en hemmaplats fram till 1:a april vid Flatenbadet, men i takt med att det blir varmare kommer vi att vilja släppa det mer och mer tror jag. Det är behovet av tvättstuga som är lite körigt.

Och nu har vi ju skaffat lilla Olle också. En 8 veckors taxvalp. Hysteriskt söt och pigg. Så mysigt. Just nu ligger han och sussar på sängen på ett B&B i Nacka, då vi har lämnat in husbilen för diverse fixande som ingår i funktionsgarantin. Känns spännande. Det är något med att komma in i möblerade rum och jag känner det när jag kommer hem till mina föräldrar också. Det är så...stilla. Eller liksom fast. Man känner inte vädret. Om det är snöstorm ute som nu, så skälver hela vår husbil. Om barnen vänder sig om i kojan där framme, så gungar husbilen.

Inte helt optimalt väder faktiskt att lära en 8-veckorsvalp att bli rumsren i. Stackarn stod och skakade som ett asplöv när vi gick ut, så han kunde inte koncentrera sig på att göra ifrån sig. Men nu har vi köpt ett vintertäcke åt honom så nu går det fint.

I övrigt känns det som om vi redan hunnit få uppleva så mycket mysigt med husbilen. Vi har åkt långfärdsskridskor i Falun och Sandviken och hälsat på Björns pappa på landet utanför Falköping. Frikampat vid Omberg och gått upp på Hjässan. Parkerat inne på Strandvägen i Stockholm och gått på restaurang. Fastnat i en nedförsbacke i Sticklinge då det var så halt att vi fick ringa en bärgningsbil för att komma loss. Parkerat inne i Uppsala och gått på restaurang. Besökt Gyllene Uttern och ätit lunch.

Samtidigt fortsätter jag och Björn att göra det vi älskar mest, vi filosoferar, förundras och pratar med varandra tills öronen trillar av. Vi diskuterar möten med människor som gjort intryck på oss och gläds åt alla de som kommenterar och delar med sig på vår wall på Facebook. Jag fortsätter att studera och anstränger mig för att hitta strukturer på dagarna så att jag får lite plugg gjort varje dag.

Av någon anledning har mindfulness fått ett nytt uppsving i mitt liv. Ibland kan det ge så otroligt mycket att lägga ner de djuplodande och intellektuella diskussionerna om alltings varande och ickevarande och gå tillbaka till basics. Känner att det gjort underverk för mig de senaste veckorna att simply göra det jag gör för tillfället och inget annat.

När man får mycket tid med sig själv, det är då man märker vilket jäkla ståhej och tjatter det är där uppe i hjärnkontoret. SÅ mycket krav och förväntningar som jag inte ens själv tror på. Fick nog här om dagen när jag märkte att jag inte ens “kunde duscha när jag duschade”. Jag var inte där en sekund, utan i triljoner med nojjor om vart jag var på väg och vad som var smartast och mest effektivt att göra först och sen. Har ackumulerat så sabla mycket självutplånande stress de senaste tio åren att jag liksom inte riktigt kan fatta att min situation inte ser ut så längre. Hjärnan går på stresshögvarv trots att den inte behöver göra det. Av gammal hävd och vana. Det har varit så mycket praktiskt också runt omkring med skilsmässa, flyttar och jobb och barn. Märker att jag är ruskigt stressad när jag till slut får ångest bara av behöva avgöra om jag ska borsta tänderna eller betala räkningarna först. Som om simpla och helt banala saker blir livsviktiga. För jag har ingen aning i röran om jag prioriterar rätt. Jag har helt enkelt inte överblick utan har hållt 1000 bollar i luften samtidigt och försökt att inte göra andra människor besvikna. Människor som kritiserat mig hårt och skoningslöst.

Men när jag stod där i duschen här om dagen hörde jag plötsligt mig själv säga högt till min oregerliga hjärna:

• Om du har EN ENDA INTRESSANT sak att säga, så säg det ta mig fan NU!

Och DÅ minsann blev det tyst. Helt blankt. Totalt empty. Stilla. :) Så så intressant är den.

Så jävla tacksam för det! Så otroligt jävla tacksam. Jag fick till slut duscha när jag duschade.

Närvaro och stillhet är precious. Ibland är det det enkla (ganska ofta faktiskt) som gör den stora skillnaden. Jag älskar att röra mig på höjder av vakenhet och grace och alla måsten kan då och då spricka som såpbubblor mitt i det här stolliga livet, men ibland är det den enklaste mindfulnessövningen som kan göra hela skillnaden.

Om jag får vara HÄR eller inte.

Stora kramar till alla er där ute.

Cecilia