onsdag 20 december 2017

Glenn och Sebago Dockside

Två barndomsminnen med varsitt perspektiv på husbilsliv.
Det första handlar om Glenn. Det andra om seglarskor av märket Sebago Dockside. Minnena kommer serveras rakt upp och ned. Utan tillbehör. Och sedan till dessert, fria associationer.

Vi börjar med Glenn och här väljer jag en vuxen ingång. Låt mig en gång för alla klargöra att det sällan är något fel på människor som bor i villa…. vilket är själva anledningen till att just jag inte vill bo i villa. Själv hade jag turen att växa upp i ett ovanligt villaområde där det faktiskt bodde människor som det var “fel” på. Några hus från oss bodde till exempel en man som hette Glenn. Anledningen till att Glenn aldrig klippte sin gräsmatta var att den var belamrad med gamla skrotbilar. Jag fascinerades av Glenns skrotbilar. Jag lade också märke till den annorlunda och spännande atmosfär som skapades av att han gömde spritflaskor i garaget (rykten jag fick höra som vuxen) där han lagom berusad (vuxen slutsats) brukade stå och greja med någon gammal motordel han köpt billigt på skroten.
Nej, jag tänker inte romantisera missbruk och misär. Glenn var inte någon lycklig människa. Några år efter att jag flyttat hemifrån tog Glenn livet av sig. Han körde upp sin bil på ett järnvägsspår och lät tåget ta honom till de eviga jaktmarkerna. En tragisk historia som svårligen låter sig romantiseras. Men det var Glenn, och andra som han, som gjorde mitt barndoms villakvarter beboeligt. Det kan jag se med mina vuxna ögon.

Nu till mitt andra minne med koppling till husbilsliv. Jag tror det var på våren då jag gick i tredje klass. En efter en började mina klasskamrater dyka upp med seglarskor. De lyckligt lottade med skor av märket Sebago Dockside. De andra, de som dragit en nitlott i livet, fick billiga kopior som jag än i dag minns hette Seaside. Jag hade stenkoll på vilka som hade äkta Sebago Dockside och vilka som hade kopior. Och min då tioåriga hjärna drog slutsatser. Säkra slutsatser. De barn vars föräldrar inte ville kosta på sitt barn ett par äkta, märk ordet äkta, Sebago Dockside, var inte äkta föräldrar. Deras kärlek till sina barn kunde inte vara äkta. Eller så var de fattiga därför att de var dåliga människor. Billiga kopior av bra människor. För bra människor blev väl rika? Jo, så var det. Det trodde jag mig ha begripit.
Jag fick ett par äkta Dockside utan att behöva tjata speciellt mycket och jag bar dem med stolthet. Jag var ett äkta barn med äkta föräldrar som därför gick i äkta skor.

Innan jag börjar med mina fria associationer vill jag bara säga att mina föräldrar var spännande människor. Fulla av paradoxer. Svåra att begripa sig på. Exentriska. Till exempel hade vi ingen TV när jag var liten. Jag fick inte läsa serietidningar. Men jag fick äkta Sebago Dockside och ofta dyra märkeskläder. Under barndomen var jag besatt av fenomenet smälta in. Kanske just därför att mina förutsättningar var ganska dåliga. På grund av en rad lyckliga omständigheter blev jag ändå inte retad. Inte mer än andra. Jag var Björnis och fick alltid vara med. Utom när det handlade om fotboll som jag hatade därför att det var en sport där jag inte kunde utmärka mig. Då ville jag inte vara med. Men jag var bra på en massa andra saker vilket gjorde att jag ändå fick respekt. Dessutom ägde jag ett par Sebago Dockside vilket kanske, i det stora hela, var av underordnad betydelse. Och eftersom jag var besatt av fenomenet “smälta in” blev jag duktig på att förstå vad jag skulle göra och framför allt vad jag inte skulle göra för att slippa bli retad. Jag blev också ganska duktig på att reta andra vilket är en färdighet som jag inte är stolt över. En färdighet jag därför sällan använder mig av som vuxen.

Jag tror att människan drivs av två motsatta krafter. Å ena sidan vill vi befria oss från vår individualitet genom att låta vårt jag likt en droppe gå upp i det kollektiva havet. Å andra sidan vill vi till varje pris sticka ut och synas. Mellan dessa två poler slår det gnistor. Kanske är det dessa gnistor som gör oss levande. Som får oss att bli levande.

Om man vill kan man enkelt se hur barnsliga vuxna faktiskt människor är. Att vilja bo i villa är som att vilja äga ett par Sebago Dockside. Vi jobbar och sliter och köper villa för att slippa bli retade. Och vi retar dem som bor i lägenhet. Vi retar dem som skåpsuper och har skrotbilar på tomten.
Fast nej, retas gör vi inte längre. Inte på det viset. Men minnena från skolgården finns inkodade i varje fiber i våra kroppar. Så vi är fortfarande rädda för att bli retade. Fast egentligen tror vi inte på allvar att vi blir retade om vi inte bor i villa. Men för säkerhets skull kanske det ändå är bäst att köpa en villa. Barndomsminnena spökar i oss. Rör sig i våra oroliga magar. Så för säkerhets skull klipper vi gräset med jämna mellanrum. För vi tänker ju på barnen också. Dom kan ju gudbevars bli retade.
Vi gör oftast saker för säkerhets skull. Och vi gör sällan saker bara för att vi har lust. Och extremt sällan gör vi saker som nästan ingen annan gör. Som att bo i husbil till exempel. Det är ju som att komma till skolan i ett par näbbstövlar som absolut ingen annan har. Det är som att säga - här är jag - reta mig om ni vill. Jag är redo.

Om man vill kan man också se vad som skiljer vuxna från barn. De flesta vuxna har genomskådat de regler som gällde i skolan och försökt gå vidare. De flesta vuxna tycker att det är mycket mer intressant att sticka ut ur mängden. Det är som ett nytt spel som vi lärt oss. Tolerans kallas det. Det är nästan som en sport där vi tävlar om vem som blir minst upprörd över människor från främmande kulturer med konstiga seder. Att förfasa sig över att det i Sverige blir allt vanligare med könsstympning och månggifte ger låga poäng i det spelet. Att vara tolerant och storsint ger höga poäng.För säkerhets skull går vi med i Prideparaden, även om vi är heterosexuella, för att ingen skall tro att vi är barnsligt intoleranta. Vi har för länge sedan tröttnat på skolgårdens regler där alla skulle se likadana ut, göra samma saker och tycka lika. De som förfasar sig över mångkultur får låga poäng i dagens Sverige därför att de tycks leva kvar i det barnsliga paradigm som rådde på skolgården.

Men det roliga är att likriktningen kan hitta nya vägar. Att rädslan hittar nya dörrar att slinka in genom. I svensk debatt talas det om åsiktskorridoren. Som hämtat från skolans värld. Det rädda barnets värld. Det sägs att denna åsiktskorridor har blivit som en ny skolgård där alla måste älska Prideparader och mångkultur. Det sägs att de journalister och debattörer som tycker att månggifte, hederskultur och könsstympning är ett stort problem blir utmobbade. Nya regler. Nya rädslor.
De må vara hur det vill med åsiktskorridorer och pk-eliten. Rädda är vi allihopa. In i märgen rädda för att komma till skolan med fel skor. Eller komma till jobbet med fel åsikter. Rätt och fel. Inne och ute.
Vilken lustiger dans.

Det är faktiskt allt jag har att säga idag. Nästan.
Jag skulle ju säga något om husbilsliv också.
Jo, faktum är att det har blivit inne att vara ute. Att bo i husbil har blivit hett. Nästan alla som får höra att jag bor i husbil reagerar positivt. Är det för att dom är artiga? Är det för att de skall få höga poäng i tolerans-spelet? Jag tror inte det.


Jag ger inte så mycket för det där med den svenska åsiktskorridoren som ett problem. Den kan vara irriterande. Absolut. Men tänk om världen faktiskt har gått och blivit lite bättre? Tänk om vi människor faktiskt har gått och blivit lite mindre räddhågsna? Lite modigare. Lite friare och lite mer lekfulla. Ibland tror jag det. Jag vill tro det. För att jag kan. För att det är roligare att tro det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar